-Men spela in låtarna då, du har ju tillgång till en studio. Vad väntar du på?
-Jag men…
-Inga men, dra ihop ett gäng och gå in i studion!

Så börjar historien om Tiny Toads, ett projekt tänkt att räcka till en platta för mina vänner. Namnet på gruppen fanns inte vid denna tid. Plattan gick under arbetsnamnet "Alla mina sånger är på engelska".
Jag började med att fråga den trummis som jag ville ha med; Petter Brorson. Jag visste att han var en bra trummis, men också att han alltid har nära till ett gott skratt. Det sociala umgänget i ett band är för mej lika viktigt som det musikaliska. Nåväl Petter tackar ja och några veckor senare sms:ar han mej och talar om att brorsan Brorson, basisten, också är intresserad. Då blir jag lite nervös. Håller materialet? Är låtarna tillräckligt bra? Jag bestämmer mej för att om Petter är den människa han bevisligen är så kan brodern inte vara så svår att ha att göra med.
Detta är runt jan/feb. -03. Sedan följer en tid av otaliga försök att hitta en reptid. Vilket visar sej vara svårt, nästan omöjligt., Ett tag kallade vi bandet för "Det bästa band jag aldrig spelat med". Nåväl ut i juli -03 hittar vi så en tid att träffas, på Galtbacken i Petters stuga. En fantastisk sommardag sätter jag mej i bilen, med fjärilar i magen, och åker norrut. Petter kände jag men inte Jerker. Efter fyra eller fem timmar återvänder jag med ett stort leende på läpparna och utan insekter i magen. Inser vad jag längat efter i många år, att få spela i ett band.
Ibland pratar man om att vara i rätt rum vid rätt tillfälle: ja, det stämmer. Jag har har varit där, just den dagen på Galtbacken var jag i rätt rum. Och fick nycklar till ett låtskriveri som jag aldrig upplevt tidigare. Från första "jam-ackordet" kände jag mej trygg och säker. Jag tror det var en känsla vi alla hade, och har haft sedan dess. Mitt projekt "Alla mina sånger..." försvann, i stället föddes tanken på att starta ett band.
Till detta band kände vi starkt för att utöka klangfärgen. Enligt både Petter och Jerker var valet givet: Michael Åkerlund på keyboard. Återigen en tid av väntan, skillnaden nu var att vi hade ett antal låtar. Hösten -03 träffar jag för första gången Micke i replokalen. Vi hälsar artigt på varandra, jammar lite, och startar upp med låten Come down. Plötsligt är man i rätt rum vid rätt tillfälle igen. Det är bara att tacka och ta emot, och än en gång åka hemåt med ett stort leende på läpparna.
Johan Norberg, gitarrist/krönikör, sa vid en föreläsning följande:
Att få plocka upp gitarren koppla in den, starta ett riff, höra att basisten hakar på,. trummisen hittar ett groove, keyboardisten färgar ut klangerna, större än så blir det inte.
Det är så sant, det kan också kallas för livskvalité.

Namnet Tiny Toads, de klena paddorna, kom till inför en spelning. Toads var det första jag la ögonen på i ett lexikon, Tiny det andra. Petter skrattade en hel dag, bara det är ju stort. Men så är vi i Tiny Toads, vi skrattar mycket. Vi är nära skrattet och musiken.

/Tommy Linell